Vad gör man som svensklärare när allt "suger"?

Gunilla Molloys bok skulle egentligen ha hetat Om pojkar som inte läser och skriver. Men efter tre år tillsammans med eleverna i en ”omöjlig” högstadieklass blev titeln en annan. Om man kan börja utifrån pojkarnas egen verklighet och berömma dem för vad de gör utifrån den, så går det att få pojkar att både läsa och skriva, menar Molloy.

- Är det någon som inte har sett det här i sitt klassrum?
Gunilla Molloy riktar frågan till skaran av lärare, som trängs för att få plats på Nationella sekretariatet för genusforsknings föreläsning på Skolforum i Stockholm.

Bilden på hennes powerpoint föreställer en pojke i skolåldern, tillsynes i dvala, lutad över sin bänk. Ledan, motståndet, ointresset går inte att ta miste på.

Ingen i publiken räcker upp handen. Pojkars ointresse att läsa och skriva är ett känt problem i svensk grundskola.

Tre år som gratislärare

Vad är då skälet till att många pojkar föredrar att sova sig igenom lektionen istället för att läsa en skönlitterär bok? Hur ser deras strategier ut för att hålla läsandet och skrivandet ifrån sig och hur kan läraren arbeta för att nå igenom motståndet? För att få svar på dessa frågor erbjöd sig Gunilla Molloy att under tre år arbeta som gratislärare i en högstadieklass i Stockholmstrakten. Rektorn drog en lättnadens suck, det var en av de där klasserna som alla ordinarie lärare gjorde allt för att slippa, berättar Molloy.

- Jag började med Sandor slash Ida, en bok som handlar om ungdomar, hur de rör sig på nätet, om Bögen, föräldrakonflikter och så vidare. Jag bedömde att den i någon av sina delar hade goda möjligheter att slå an något hos eleverna.

Men det första omdömet från klassens ledarkille blev skoningslöst:

”Jag tycker att Sandor/Ida sög hårt. Jag hatar att läsa därför hatar jag alla böcker. Jag ryser när jag ser en bok. Det är så tråktig att läsa böcker, varför inte se en film, det är ju inte 1700-talet. Fan jag är ju inte på 1700-talet. Jag kommer ju inte att läsa tråkiga böcker när jag blir stor för det är ju bara så tråkigt.”

I pojkens refuserande drapa såg emellertid Gunilla Molloy en ingång till dialog. En dialog som ledde vidare via texter om moppar, andra skönlitterära böcker och tre år senare slutade i Selma Lagerlöfs Herr Arnes penningar.

- Jag brukar kalla dessa pojkar för verbala blottare. De håller läraren på avstånd. Allt ”suger”, men får man bara texter så kan man jobba med pojkarna genom dem.

Avstamp i egen verklighet

Efter tre år med den ”omöjliga” klassen fick Gunilla Molloys bok till slut titeln När pojkar läser och skriver. För det går, menar Molloy, att få pojkar att både läsa och skriva, om man som lärare tar avstamp i deras egen verklighet.

Hon avslutar med att säga att literacy, ett begrepp som handlar om förmågan att läsa, skriva och lära, inte kan ses som en objektiv egenskap som är oberoende av sociala sammanhang. Olika former av literacy är förknippad med olika delar livet, menar hon. I hemmet uppmuntras en form av literacy, i skolan en annan.

- Det är inte förrän man känner sina elever och deras kompetens som man kan få dem att läsa och skriva på allvar.

Text: Frida Lundberg
 
Läs mer:
Gunilla Molloy är docent i svenska med didaktisk inriktning vid Stockholms universitet. Förutom När pojkar läser och skriver har hon bland annat skrivit avhandlingen Läraren. Litteraturen. Eleven och Att läsa skönlitteratur med tonåringar.

Publicerad 2011-11-01